Bilarnas rus hör man fortfarande på gatorna från gårdagens festande, hög musik och höga hastigheter massa alkohol och många skratt och förmodligen några tårar. Jag går längs storgatan inne i stan och ser krossade öl-flaskor mot kuller stenerna. Mycket bråk har varit på dessa gator, många som har blivit nedslagna bara för att dom är dom de är. Om man inte passar in i normen, alltså är en fjortis eller en liten ynk-rygg till blöj-raggare. Då passar man inte in i den här staden.. Jag går ensam om nätterna förbi dessa bilar som susar förbi i hög fart och massa skrik, jag är fortfarande rädd att få den där öl-flaskan i bakhuvudet. Jag har hört att många som är som jag har antingen blivit nedslagna eller fått en flaska eller två i huvudet. Jag har hört många skrik i den här staden och alltid gått och kollat bakom min rygg efter någon. Jag hatar den här staden innerligt. Det här är en stad som egentligen ingen vill vara kvar i men stannar ändå, för att dom passar in. Jag reser långt bort för att slippa dessa skrik men ändå följs jag av dom, dom finns alltid där ekande i mitt stackars huvud. Aldrig någon lugn hos mig. Jag låser in mig i mitt rum om dagarna men musik som får mig att gråta, alla dessa ensamna timmarna jag har tillbringat här. Jag ser allt blod som jag har fläkat väggarna och lakanen med. Alla dessa tårar som har fällts under detta tak. Slagen känner jag fortfarande som svidande, varför just jag?

Ibland vill jag bara bort, långt här ifrån. Ligga och gråta i någons famn tills allt är borta, tills allt är lugnt. Då stormen har lagt sig då kan jag röra mig tillbaka. Men aldrig får man den chansen, jag hade den för flera år sen. Men det var innan allt hände, innan man började med alla dumheter, jag hade lite då. Men inte lika mycket som det är idag. All dess skuld jag bär i mitt bröst,plus gangande känslor av ångest,panik och depression. Den gör mig galen. Ta bort den!

-Over and Out-