All i wanna do is just walk away.

22:31
Jag har nyss städat, jag är helt slut i huvudet och kroppen. Katterna leker för fullt och jag har fönstret öppet, blev väldigt varmt när man sprang omkring här plus har massa ljus tända. Känner hur det blåser på min rygg, den är iskall. Ska nog snart stänga tror jag, men först ska jag ta och blogga klart. Har sånn stor lust att skriva så jag vet inte vad, har gått runt och tänkte på saker jag kan skriva om. Men ja, jag måste egentligen diska med. Men har absolut ingen ork till det ><' Jag har verkligen ork, är så slut i psyket. Ni anar inte.

Folk tror jag hittar på min deprisson, vem hittar på våldtäkt,misshandel,mobbning? Inte jag iaf, jag har mycket som ligger inne och bubblar inom mig. Och jag vet inte hur jag ska få ut allt, men jag måste börja med att ta lite i taget. Jag hade panikångestattacker redan i 7:an, men då visste jag inte vad det hette för ingen hade berättat hur det va. Jag trodde att det var så jag var. Oftast satt jag hemma i min ensamhet när jag fick dom, jag grät,jag skaka,jag fick ingen luft och jag fick helt enkelt panik. Jag trodde jag skulle dö och var bered på att tiden skulle ta mig, när inte det hände blev jag sur och frustrerad och grät mer. Senare tog jag till rakbladet när inget hände, hela jag lugnande och då. Då kunde jag sova. Jag sa ofta till mamma och pappa att jag var sjuk, hade huvudvärk,mådde illa och hade ont i magen. Allt för att få vara hemma och slippa alla ansikten och alla frågor. I skolan var jag inte gillad av någon (förutom dom jag umgicks med) Alla kollade snett för jag var större och annorlunda, i början av centralskolan så hade jag ingen stil alls. Jag tog på mig det som jag kom åt i garderoben. Borsta inte ens håret för jag orkade inte bry mig, för man visste aldrig vad som skulle hända när man kom till skolan. Man visste aldrig om man skulle få höra ngt runt nästa hörn, eller kanske få något i håret. Jag var alltid rädd, musiken rädda mig. Hade min walkman med min överallt, oavsett om jag bara skulle på toaletten. Jag gick inte utan den.

Det kapitlet om min relation till mat är som en berg och dalbana, jag har alltid varit glad i mat. Det går inte att förneka, men ett tag så åt jag inget. Jag rasade i vikt, det gillade säkert mamma för hon tyckte jag var för stor. Men anyway, var i ett sällskap där vi nästan aldrig åt ngt. Vi var ute hela tiden, speciellt på nätterna eftersom då var det minst folk ute. Förutom fyllon, så då gick vi omkring i Arvika, tjöta med folk och skrek och fjanta oss som om vi var fulla. Jag älskade det livet, sen kom jag in i det när jag började ta pengar från min syster,mamma,pappa och brosa. För att kunna fylla hållet jag hade och all ensamhet. Maten blev min bästa vän åter igen, jag var ute åt och nästan varje dag. Pizza på stan med olika kompisar, aldrig samma personer så dom inte förstår något. Dock såg dom väl att jag gick upp i vikt, men jag brydde mig inte direkt. Jag åt och åt och åt, och jag växte. Kommer ihåg en gång, var på donken med en kompis efter vi hade varit ute hela kvällen. Sen kom jag hem och gjorde mig beredd för att lägga mig och stod framför spegeln och till min förfasa så hade jag fått min första bristing. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra, men ändå fortsatte jag och åt. Fast nu gick jag in på godis,dricka,chips och allt sånt som man kunde äta. Växte och växte, sen i 2:an på Taserud så när jag hade praktik gick jag ner 10 kilo eftersom jag aldrig var på stan. Var bara hemma, då var det en sån lugn period. Åt det jag fick hemma och nöjde mig med det, bad mamma om att köpa hem frukt. Sen hamna jag i samma veva igen, om  jag inte lade pengarna på alkohol så blev det godis,chips osv. Nu äter jag inte så mycket längre, inte jämtfört mot vad jag gjorde förut och rör mig mycket mer än vad jag gjorde förut. Försöker komma ut varje dag. Så länge inte mitt psyke spökar på mig, jag är så här stor pågrund av mina dumma val som jag gjorde FÖRUT. Försöker äta en gång dagen. Börjar må dåligt av mat och jag blir äcklad av det oftast.

Det är en liten del av mitt liv, resten kommer i ett senare inlägg..

-Over and Out-


Kommentarer
Emelie

Du är stark gumman. När jag skrivs ut så ska vi ta tag i det och se till att rasa i vikt.

2010-02-12 @ 10:17:35 | http://takeitontherun.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback