Jag klarar det... Inte.
23:38
Jag försöker intala mig att jag klarar det, att jag klarar av allt själv. Jag klarar av att leva själv, men sen slås jag tillbaka av minnen, minnen som hemsöker mig sen flera år tillbaka. Jag känner den känslan jag hade av misslyckande och ensamhet. Jag känner av alla lukter jag kände då och allt känns så verkligt, det enda som inte stämmer överens med det är vart jag sitter. Under den tiden, då jag verkligen mådde SKIT så satt jag hemma, i mitt rum i Arvika. Jag spelade hög musik och bara grät hela tiden, förr kunde jag gråta hur mycket som helst. Jag har ett minne från den tiden som är speciellt klart. Det är en kväll, det regnar/snöoar, jag vill ut, göra något. Men ingen svarar mig och sånt. Så till slut drog jag ut med piller coh rakblad i högsta hugg, jag svalde en tio ipren eller var det nu var och satt på en sten och grät och skärde mig. Hade även tagit åkesjuketabletter innan för att inte spy upp det igen, jag satt där, på en sten i Dottevik. Var inget värd och folk gick förbi, bara kollade på mig och gick vidare. Ingen kunde komma fram och fråga hur det var. Då var jag väldigt ensam, och dom tendeserna börjar komma tillbaka. Har även kommit in i en period då jag bara vill sova bort allt, sova så att det snart blir slutet av månaden då Emelie kommer hem. Nej, jag mår inte bra av att sitta här. Jag är en sällskaplig människa och vill alltid ha folk runt mig, eller iaf ha någon att prata med hela tiden. Jag vill göra så mycket, men är så begränsad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre och bara bablar om skit känner jag. Fy fan för mig.
Emelie, jag saknar dig. Du är som den stora systern jag aldrig fick, du håller koll på mig och jag vet att du älskar mig. Jag vill att du kommer hem, men jag vill ändå att du ska ta vara på den chansen på har fått med behandlingshem. Men du mår inte bra av att vara det, och det sägs att man kan inte få hjälp förrens man är beredd för det. Man måste kunna veta själv att nu måste jag osv, alla människor är så. Man kan inte få hjälpen man behöver förrens man är inställd på det.
Har du någonsin sett dig i spegeln och önskat att du var någon annan?
-Over and Out-
Jag försöker intala mig att jag klarar det, att jag klarar av allt själv. Jag klarar av att leva själv, men sen slås jag tillbaka av minnen, minnen som hemsöker mig sen flera år tillbaka. Jag känner den känslan jag hade av misslyckande och ensamhet. Jag känner av alla lukter jag kände då och allt känns så verkligt, det enda som inte stämmer överens med det är vart jag sitter. Under den tiden, då jag verkligen mådde SKIT så satt jag hemma, i mitt rum i Arvika. Jag spelade hög musik och bara grät hela tiden, förr kunde jag gråta hur mycket som helst. Jag har ett minne från den tiden som är speciellt klart. Det är en kväll, det regnar/snöoar, jag vill ut, göra något. Men ingen svarar mig och sånt. Så till slut drog jag ut med piller coh rakblad i högsta hugg, jag svalde en tio ipren eller var det nu var och satt på en sten och grät och skärde mig. Hade även tagit åkesjuketabletter innan för att inte spy upp det igen, jag satt där, på en sten i Dottevik. Var inget värd och folk gick förbi, bara kollade på mig och gick vidare. Ingen kunde komma fram och fråga hur det var. Då var jag väldigt ensam, och dom tendeserna börjar komma tillbaka. Har även kommit in i en period då jag bara vill sova bort allt, sova så att det snart blir slutet av månaden då Emelie kommer hem. Nej, jag mår inte bra av att sitta här. Jag är en sällskaplig människa och vill alltid ha folk runt mig, eller iaf ha någon att prata med hela tiden. Jag vill göra så mycket, men är så begränsad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre och bara bablar om skit känner jag. Fy fan för mig.
Emelie, jag saknar dig. Du är som den stora systern jag aldrig fick, du håller koll på mig och jag vet att du älskar mig. Jag vill att du kommer hem, men jag vill ändå att du ska ta vara på den chansen på har fått med behandlingshem. Men du mår inte bra av att vara det, och det sägs att man kan inte få hjälp förrens man är beredd för det. Man måste kunna veta själv att nu måste jag osv, alla människor är så. Man kan inte få hjälpen man behöver förrens man är inställd på det.
Har du någonsin sett dig i spegeln och önskat att du var någon annan?
-Over and Out-
Kommentarer
Emelie
I slutet av månaden kommer jag hem helt och hållet. Saknar dig så mycket! <3
Tove
Ja, ja och åter ja ;)
Du är stark vännen! När du var ute och skar dig kunde du lika gärna ha skurit sönder dig och lagt dig i skogen och dött. Men det gjorde du inte, eller hur? Tänk på att Emelie kommer hem snart om du mår dåligt, eller något annat du längtar till. Det kommer bli bättre nån gång och jag vet hur svårt det är att tro men det är sant. Men som du säger måste du verkligen vilja det och vara inställd på att det kommer bli jävligt tugnt ett tag innan det blir bättre.
Ta hand om dig hjärtat, jag tror på dig!
Trackback