Panikångestattack ligger väldigt nära ytan och jag vet inte vart jag ska ta vägen, tårarna försöker tränga sig fram. Jag vill bara försvinna från ytan, jag orkar inte. Det känns hela tiden som om folk skiter i mig och tröttnar i mig, fast iofs. Förstår dom, jag är ju tråkigt. Jag sitter hemma ensam med katterna och hoppas alltid att någon frivilligt ska komma hit eller ringa eller messa eller vad som helst. Men det är alltid jag som skriver och frågar folk om man ska hitta på något. Funderar på att sluta höra av mig till folk och se vad som händer, får alltid för mig att folk hatar mig när dom inte skriver mig.