Hush hush.
Tänk att för ett år sen var jag så jävla förtvivlad och gjorde nästan ALLT för att få åka ner till Mike igen. Saknar den människa något så enormt, skojar inte om jag säger att jag tänker på honom varje dag. Men men "/ Nu är man ett år äldre, vart tar tiden vägen egentligen? Tänk va gött att få vara liten igen och slippa alla vakna nätter med dunkande ångest innanför bröstkorgen. Men nu är det så att man är 24 år, går bara och väntar på min op så jag kan få ett lättare liv. Gaah, kan inte tiden gå lite snabbare? Jag vill börja leva på riktigt!
Kommentarer
Trackback