Hush hush.
Tänk att för ett år sen var jag så jävla förtvivlad och gjorde nästan ALLT för att få åka ner till Mike igen. Saknar den människa något så enormt, skojar inte om jag säger att jag tänker på honom varje dag. Men men "/ Nu är man ett år äldre, vart tar tiden vägen egentligen? Tänk va gött att få vara liten igen och slippa alla vakna nätter med dunkande ångest innanför bröstkorgen. Men nu är det så att man är 24 år, går bara och väntar på min op så jag kan få ett lättare liv. Gaah, kan inte tiden gå lite snabbare? Jag vill börja leva på riktigt!
Silence
Tysynad. Känns som om ångesten ska äta upp mig, tänker för mycket och känner mig hela tiden så ensam, även i sällskap. Jag vill bara spy ur mig allt, känner mig inte trygg i kroppen. Kan inte jag få denna jävla op snart så jag kan få börja bygga med mitt självförtroende och självkänsla? Jag vill kunna känna mig snygg och slippa obehag varje jävla dag! Att dag in och dag ut gå och äcklas av sig själv är då inte kul, jag orkar just nu inte ens engagera mig i mitt utseende. Går just nu och tänker väldigt mycket på Mike. Saknar honom väldigt mycket och vill prata med honom. För jag och han kunde prata om ALLT och drog orden ur mig ibland, fick mig att öppna mig och prata mer om saker jag annars inte gör. Kom tillbaka jag behöver dig!Kan inte någon bara skjuta mig så jag slipper alla dessa jävla tankar och känslor? Tack. 