Ooja!
Har nyss pratat med Emma och ångesten sprider sig i kroppen.
Även paniken gör det.
Och idag har jag varit och pratat med skolsystern om VUP.
Hon skulle hjälpa mig, så hon ska ringa dit imorrn.
Äntligen kanske jag får komma någonstans i mitt liv.
Orkar inte måt dåligt varenda dag längre, orkar inte gå med tårar inom mig heller.
Att känna paniken jaga mig är så oerhört jobbigt.
Håller på att kodar första gången i mitt liv, går väl sådär xD