Jag känner hur tårarna spränger i ögonen, men det vill inte fram.
Jag blir frustrerad och slår handen i bordet. Jag vill skrika, skrika tills jag tappar rösten.
Jag är så trött på att vara den som sitter tyst och vänta, vänta på en bättre tid.
Nu har det hänt ännu en gång, man har börjat flörta med en kille och sen får han syn på en av mina kompisar och går till dom igen, alltid, ALLTID ska det vara så och jag vill bara slita ut hjärtat.
Går fan snart i kloster eller något, jovisst. Jag klarar mig galant utan sex, men det är närhet av en kille jag saknar. Dom där mysiga stunderna framför tvn i soffan, framför en bra film och massa gött att käka och massa pussar.
Det är det jag saknar, och vill så grymt gärna ha. Jag är trött, allmänt trött på livet och jag hör orden i huvudet gång på gång på gång "misslyckad!". Jag börjar bli trött på det och vill inte mer. pappa satt bara och klaga "jag tror inte du klarar det", "du borde ha klarat skolan nu" , "du är dålig".. Jag som trodde att det hade blivit bättre mellan mig och han. Men icke sa nicke. Kommer inte ihåg vad vi prata på förut, det var nog om varför jag mådde dåligt

P - Du har inget självöftroende,skuldkänslor,orkar inte och ja.
J - Och dåliga minnen.
P - Jahaa?
J - Mmh.
P - Från när? Länge sen eller?
J - Det är några år sen.
P - Vad är det för något då?
J - Vill inte berätta
P *kollar ner i golvet*
J - Har sagt samma sak till mamma, men är inte redo för det ännu.
 

Ta mig långt här ifrån, och det snabbt.