Sitter och lyssnar på "den jag levde för-Sofijah"
Tyckte inte om hennes låtar från början, men har börjat lyssna på dom mer och mer nu för tiden.
Texterna är bra och passar in i mitt mående just nu.
Jag förstår mig verkligen inte på folk som faktiskt har folk runt en som gillar en.
Alltså, då menar jag känslor,kärlek.
Jag har en hel del kompisar som är desperata.
Så fort dom blir singla så måste dom finna ny pojkvän DIREKT!
Annars skriver dom typ "Jag måste ta livet av, det är ingen som gillar mig" , "Jag är så hatad, ingen vill ha mig"
Jag blir så ledsen,arg och ja gud vet allt på såna människor.
Endel inser inte att faktiskt har folk som försöker flörta med dom.
Dom nekar det och säger att dom har jätte svårt att få ett förhållande.
Jag har varit singel i 514 dagar.
Inte klagar jag, man får chansen att leva livet och bygga upp livet.
Det är ganska bra för mig iaf, för då får jag en chans att sluta upp med allt dumt.
Men ändå, så vill man ju ha en som alltid finns där och kan stötta sig.
Jaa, jag har många kompisar som alltid finns där för mig. Men jag menar kärlek.
Jag är ganska less på singel livet.
Men ändå när en kille försöker flörta med mig så blir jag rädd.
Är rädd för att bli sårad och ignorerar han, jag har haft för många som har lekt med mig.
Som säger en sak men gör en annan.
Som han i Skåne, han säger att jag är den enda som får han att må bra, att han ska komma och hälsa på mig.
Men när man kollar i hans GBn så skriver han med typ 100:a tjejer till och skriver exakt samma saker till dom som han skriver till mig.
Jag är glad över att jag har dom vänner jag har, men dom kan inte ge mig den kärleken jag behöver.
Den där pirriga känslan man har när man är kär och ser personen.
Då man blir glad över att just den personen ringer..

Så snälla, klaga inte över att ingen vill ha er om ni endast har varit singel i en månad eller något.
Det finns alltid någon som gillar er