I flera dagar hade jag längtat efter att få åka till mamma och inte behöva vara ensam, så jag började packa och allt var klart förutom datorn. Så tänkte att jag tar den sist för den är det ju bara att lägga ner i data-väskan. Går fort, så satte mig och surfa. Tiden gick och jag tänkte att hon kanske hör av sig när hon ska hämta Matilda från tåget, klockan blev ännu mer och jag börjar undra varför hon inte har hört av sig. Så jag ringer till henne, första gången svarar hon inte. Så då tänkte jag att hon antingen är ute och går med Klara eller så tränar hon, så satt en stund till framför datorn. Testa att ringa igen, inget svar. Vart lite sur så ringer till hemtelefon, då var hon tydligen i duschen. Så vi prata lite, frågade när hon hade tänkt komma och hämta mig. Så då svarar hon inte "Jag tänker inte sätta mig i bilen nu, har flängt fram och tillbaka hela dagen och så har jag nyss duschat." Jag svarar bara med ett "Jaha?".. "Jaa, och sen är det ingen idé att du kommer imorrn heller, för då ska jag på julbord och då kommer du bara sitta här ensam. Det är ju inge kul för dig!".. "Men jag vill inte sitta här, orkar inte med det".. "Men jag tänker inte sätta mig i bilen nu, och sen har jag inge gjort iordning pepparkaksdegen än heller så på Söndag bakar vi!" Jag kände bara hur torarna kvävde mig, fick knappt fram ett ord. Så vi sa hejdå och direkt efter brast jag ut i gråt, låg i en kvart och bara stor grina. Tänkte ringa och fråga pappa om han skulle kunna köra mig, men stängde av telefon och slängde iväg den. Orkar inte, spelar ingen roll om det är en vän eller mina föräldrar som säger nej när man har gjort upp att göra en sak. Så börjar jag alltid stor grin, och nu det senaste har jag bara mått sämre.